Ända sedan jag för många år sedan fick höra historien om Bernhard av Torgny Lindgren har jag funderat på hur man skulle kunna involvera den i en scenisk föreställning. Torgnys berättelse om Bernhard finns inte utgiven i bokform utan är en berättelse som han använt i ett tal och som han återberättade för mig en gång. Under hösten 2008 fick jag så en föreställningsidé. Det började egentligen med att jag såg intervjun med Torgny i SVT:s litteraturprogram “Babel” där Daniel Sjölin kallade intervjun för “Sanningen om Torgny Lindgren”. Just Torgnys förhållande till sanningsbegreppet har alltid intresserat mig. Så min första tanke var att gå vidare och rota i “Sanningen om Torgny Lindgren”. Jag tog kontakt med Torgny och skickade ett första utkast till min version av “Sanningen om Torgny Lindgren” där jag vävt in berättelsen om Bernhard i en lögnaktig ramhistoria. Jag fick ett svar där Torgny godkände att jag använde Berhard-berättelsen samt gav mig några tips. Bland annat tyckte han att jag skulle ta ut svängarna mer - eller som han skrev: “Man ska icke vara återhållsam då man ljuger”. Arbetet med texten gick vidare med att jag än en gång plöjde mig igenom Torgnys böcker. Och det var i det arbetet som titeln på föreställningen kom att ändras. I slutet av Torgnys bok “Till sanningens lov” finns ett parti där en plastikkirurg ska förklara sitt förhållande till kristendomen och då säger han:

“Den är byggd av ett oändligt antal föreställningar, den ena galnare och orimligare än den andra, om man ser på dem en efter en hittar man ingenting att tro på. Men sammantagna ger de där föreställningarna en absolut sann bild av tillvaron."

Efter det blev det uppenbart för mig att titeln på denna berättarföreställning måste vara: “Föreställningen om Torgny Lindgren”. Ordet “föreställning” har ju en härlig tvetydig betydelse. Men kanske är det en vanföreställning. Torgny har själv en gång sagt: “Vad som finns i skriften är våra föreställningar och ingenting annat”.

“Föreställningen om Torgny Lindgren” kommer att framföras som en enkel berättarföreställning utan scenografi och andra yttre attribut. Jag har under mina 24 år som skådespelare undersökt och försökt utveckla förhållandet mellan teater och berättande. Jag tycker att förmågan att berätta en god historia också är grunden för bra teater. En väl framförd berättarföreställning gör publiken medskapande och ger dem möjlighet att skapa sina egna bilder. Oftast, men inte alltid, har jag arbetat med berättarteater med hjälp av Torgny Lindgrens texter. Hans förmåga att skapa berättelser i den muntliga berättartraditionen och samtidigt fylla dessa med ett flertal under-liggande betydelser gör Torgnys berättelser fantastiskt bra och tacksamma att använda i berättarteater. Det har hittills blivit sex teaterföreställningar som bygger på Torgnys texter: “Ormens väg på hälleberget” 1985-1986, “Skräddar Molins berättelser” 1989-?, “Nåden” 1991, Uppfinningarnas moder” 1995 & 1999, “Huset” 2003-2005 & “Pölsan” 2003-2005.

I Torgnys “Bat Seba” finns en passus där Kung David pratar med profeten Natan om liknelser. Så här säger Natan:

“Liknelsens bilder ska läggas över varandra som tygerna på vävarens hylla, när man lyfter fram en bild i ljuset ska man veta att en ny bild ligger väntande i mörkret, under varje mönster ska ett annat mönster ligga dolt.”

För mig sammanfattar detta mycket av Torgny Lindgrens författarskap. Den enkla historien om ett husbygge eller uppdragandet av en stubbe har flera underliggande betydelser som man inte ser på en gång.

Nu är det alltså snart dags för premiär av min sjunde Torgny-text på scenen. Som det ser ut idag så blir det två föreställningar i Umeå 5 & 6 april och medverkan i berättarfestivalen i Skellefteå 24-26 april. Förhoppningsvis blir det fler föreställningar hösten 2009. Då kan man också beställa den tillsammans med “Sagan om de fyra stortrollen”. Om ni är intresserade att engagera mig kan ni mejla till: info@gunnareklund.se eller ringa 070-206 59 29

Gunnar Eklund 090128

VARNING:

Teater och litteratur kan främja din

hälsa och är beroendeframkallande